Luktsinnet – vägen till vårt inre centrum

Luktsinnet är det äldsta av våra sinnen och har utvecklats för att vi snabbt ska kunna upptäcka och reagera på stimuli i vår omgivning för att överleva; t.ex. genom att signalera fara eller ingjuta lugn och ro. Luktsinnet är vårt kemiska sinne. Lukten vi känner utgörs av molekyler, men vårt sätt att uppfatta lukt är ett biologiskt fenomen och inte en inneboende egenskap hos molekylen.

Doftmolekyler kommer in i kroppen med varje andetag och reagerar med luktreceptorerna som sitter på luktcellernas cilier inuti näsan. Människan har omkring 350 till 400 olika luktreceptorer och kan uppfatta hundratusentals dofter, enligt somliga upp till en biljon olika dofter.

Den plats i näsan där vi förnimmer lukt är en liten sidokammare till näshålan som kallas doftfåran. Luktcellerna är placerade på luktepitelet, en slemhinna i näsan, på en yta mindre än en kvadratcentimeter. I den fuktiga hinna som omger luktnervcellerna löses doften upp och skickar signaler till hjärnan.

Människokroppen innehåller cirka tio miljoner luktceller som förnyas löpande var 60:e dag. Luktcellerna är nervceller som inhämtar information om kroppens omgivning och skickar den vidare till hjärnan. Luktcellerna omvandlar de kemiska doftsignalerna till elektroniska impulser som hjärnan kan uppfatta.

Dofter har många olika beståndsdelar. Doften av en ros består till exempel av över 500 olika delar. För att hjärnan ska kunna hantera så komplexa dofter måste de många luktcellerna samarbeta.

Arommolekyler tycks inte bara interagera med kroppen via luktsinnet utan tros även kunna påverka det centrala nervsystemet på annan väg, exempelvis via det vaskulära eller trigeminala systemet.

Under ett enda andetag händer allt nedan på bara några sekunder.

1. Doftmolekyler når under andetaget luktreceptorerna som består av 30 miljoner luktceller. På cellernas membran sitter en av 350 till 400 olika receptortyper.
2. Molekyler som inte binder till luktreceptorceller absorberas av nässlemhinnan varifrån de enligt forskningsrön tar andra vägar än luktbanan till delar av det centrala nervsystemet som t.ex. hjärnan och ryggraden och där framkallar en effekt. [1]
3. Doftmolekylerna binder till en receptor, som skickar en signal till glomerulus i luktknölen som innehåller de synapser som kopplar nödvändiga olfaktoriska (lukt-) processer till hjärnan.
   I varje glomerulus finns uppemot 10 000 celler av samma typ, vilka samverkar för att bearbeta och stärka signalen/impulsen.
4. Luktknölen skickar därefter signalen till luktbarken där impulsen analyseras. Cellerna aktiveras först när de får signaler från två eller fler glomeruli samtidigt. På så sätt kan de känna igen produkter av stimuli från receptorerna.
5. Doftstimuli skickas till prefrontala cortex i hjärnan och bildar med hjälp av de andra sinnena smak, känsel, hörsel och syn en komplett förnimmelse eller känsla.
6. Det limbiska systemet, mer specifikt hippocampus, hypotalamus och amygdala, får också information av dofterna.
   – Amygdala kopplar ihop doften med känslor och skänker den därigenom mening.
   – Hypotalamus styr hormonsystemet. Feromoner antas därefter utsöndras med effekter i hela nervsystemet. Det är här som dofter kan utöva en fysiologisk påverkan på kroppen.